De styrmedel som bestäms i EU har stor effekt på biogasmarknaden både i Europa och för oss i Sverige, och turerna kring vilket budskap som egentligen går ut har varit minst sagt blandade. I somras beviljade kommissionen ett efterlängtat tioårigt skatteundantag för svenskproducerad biogas, samtidigt finns en påtaglig oro för att allt som inte ryms i den stora elektrifieringsvågen istället hamnar i dess skugga. Så vad ska man egentligen tro? Kommer biogasen hissas eller dissas när de satsningar och direktiv som nu är under bearbetning i Bryssel väl färdigställts? Sanningen ligger – som så ofta – någonstans däremellan: det finns tydliga tecken på framtidstro, men även indikationer på att vi kan gå ett par tuffa utmaningar till mötes.

Historiskt har biogaslösningarna lyst med sin frånvaro i EU:s dokument, även i de som för oss i Sverige tycks som självklara platser att lyfta biogasens många nyttor: i avfallsdirektivet (2008) återfinns en hastig referens till biogas som metod för hantering av animaliskt avfall, men ingenting i det reviderade direktivet från 2018; i Cirkular Economy Action Plan från 2018 nämns biogas inte över huvud taget; i Bioekonomistrategin från samma år är man tydligt positiv till biogas – men biogas nämns endast fem gånger. I Sverige var det däremot den självklara kopplingen till avfall som banade vägen för utvecklingen av biogas för över 50 år sen, biogasens cirkularitet är idag så självklar att den till och med ger faktiskt utfall i upphandlingar och att biogasen är det energislag under bioenergiparaplyet som bäst styr mot de globala hållbarhetsmålen är väl knappast längre ifrågasatt. Parallellt med den svenska utvecklingen har alltså EU trampat vatten. Men 2020 hände något.

I slutet på 2019 lanserade EU sin Gröna Giv, och med den följde tre nya strategier där biogaslösningarna är centrala: From Farm to Fork, Energy System Integration och EU Methane Strategy. I jord-till-bord-strategin beskrivs den kretsloppsinriktade och biobaserade ekonomin som en till stor del outnyttjad potential för lantbruket. Strategin lyfter att produktion av biobaserad energi skapar arbetstillfällen nära primärproduktionen, att jordbrukare bör minska boskapens metanutsläpp genom att producera energi och exempelvis anlägga rötkammare där de också kan plocka in andra restprodukter.

Detta rimmar väl med vad som uttrycks i förslaget till Strategi för integrering av energisystemet där målet är ett cirkulärt och resurseffektivt energisystem. Bland delmålen betonas att särskilt ta tillvara bioavfallsresurser för energiproduktion, att skapa incitament för att nyttja restprodukter från jordbruket samt att bygga kapacitet för rurala cirkulära energigemenskaper. Det ska också göras en översyn av gasmarknadslagstiftningen för att öka de förnybara gasernas konkurrenskraft.

I den tredje strategin, EU Methane Strategy, siktar EU på att bli världsledande när det gäller att visa hur de antropogena metanutsläppen kan minska i alla relevanta sektorer. 53% av EU:s metanutsläpp kommer från jordbruket (främst gödsel), följt av avfallssektorn (soptippar) med 26% och energisektorn med 19%. För att tillvarata dessa flöden betonas särskilt synergieffekterna mellan minskade utsläpp, energiproduktion, cirkulära näringsflöden och lokala arbetstillfällen som uppstår i biogasens värdekedja. För att kunna dra nytta av de synergiska effekterna föreslås en rad åtgärder, exempelvis stöd för att accelerera marknaden för biogas och lantbruksbaserad produktion, utveckla metoder för att mäta och utvärdera metansutsläpp från ett livscykelperspektiv samt forskning för att identifiera metoder som effektivt kan minska metanutsläppen från lantbruket.

Biogasen har helt enkelt tagit en framträdande plats både i den övergripande Gröna Given och i de tre nya strategierna på ett sätt som den inte gjort tidigare. De tre strategierna har tydligt tagit till sig biogasens mångfacetterade fördelar vilket borgar för att den också kommer integreras i framtida energi-, jordbruks-, och avfallspolitik. Det finns dock förbättringspotential, som ett lite ensidigt fokus på endast lantbrukets möjligheter med biogas, ett osynliggörande av LBG i Energiintegrationsstrategin samt frånvaron av transportsektorns potentiella roll i biogasens koldioxidneutrala värdekedja. Den sista frågan ses av många som den mest kritiska – och inte minst aktuella – särskilt i ljuset av hur EU:s nya taxonomi och de förordningarna som styr koldioxidnormer för fordon just nu är formulerade. I taxonomins delegerade akt gällande att begränsa klimatförändringarna definieras biogasdrivna transporter och produktion av fordon inte som ”hållbar verksamhet”, och produktion av biogas som drivmedel ses som en ”övergångslösning”. Hur har man kommit fram till detta, undrar ni? Jo, i utformningen av koldioxidnormerna används en mycket snäv beräkningsmetodik som endast tar hänsyn till utsläppen från avgasröret, s.k. ”tailpipe”. Där tas med andra ord inte hänsyn till exempelvis metanreduktion från läckande gödselstackar och minskad produktion av handelsgödsel. Metodiken styr ensidigt mot el och vätgas, och står milakliv ifrån den helhetssyn som återspeglas i den gröna given och de tre strategierna ovan.

Både taxonomin och koldioxidnormerna är just nu under bearbetning, med ett påverkansfönster som stänger i april respektive juni. Både nationellt och internationellt ökar intresset för LBG i tung trafik i en takt som till och med överträffar fordonsproducenternas prognoser, något vi fick höra om på Biogas Västs webbinarieserie i november. Varken el eller vätgas är alternativ som allenarådande låter oss gå i mål med hållbarhetsmålen i tid. Vi vet att många skarpa hjärnor går på högvarv för att kommissionen ska anlägga det så viktiga systemperspektivet även i frågan om landburna transporter. Nu gäller det att det som slås fast i den gröna given – att alla initiativ och strategier måste bidra till den gröna givens mål – letar sig ändå ut i förordningarnas formuleringar. Helst innan sommaren.

// Biogas Väst